floredana

*"Vem vill ha honung när det finns pengar?"
vi läser för att tjäna slut på dagarnas värde
trots det gör vi inget annat än att klaga och jämra
och bygger upp fler städer

Men på samma gata sitter vi utan trygghet
regnet piskar upp blod och himlens stjärnor prasslar sig igenom lungorna

vi har och tar mer än vad vi kan
att dela med sig är en synd 
och ditt giriga jag
aldrig nöjd
följer dig vidare i jakten på pappervärdets lycka
som du hostar upp
händerna stänker blod

tystnad vinner aldrig
inte heller käftens slipade ord
döden vinner alltid
likaså tiden och dess hot

"vem vill ha honung när det finns pengar?"
vem vill ha rosor när det finns makt?
vem vill ha liv när du, döden min hämmar?
där mitt förtroende är lagt

vem vill ha hund när du har din fiende att älska?
kärleken är den hemska

vem vill vara kvar när du kan försvinna?
Bara du kan viska mitt slut
strö mig över havet där jag kan rinna ut

Vem vill ha allt
när du kan få lite till?
Jag ville ha allt
men du ville ha

ingenting

---

*Smashing Pumpkins- Cherub Rock (ungefär) ("who wants honey as long there is some money?")

tycker det är lika kul varenda gång... det är så likt på så många olika sätt.

"Blev mest klämd mellan Bibeln och min porr"- Smutser med Kristian Anttila.


Jag har alltid haft svar på alla frågor. Ända sedan barnsben fick jag lära mig hur vi kom till och varför. Ändå kunde jag då och då tycka att det var meningslöst att finnas vid liv. Rätt ofta kände man sig som en åskådare till livet snarare än att man levde i den. Visst, man hade en fri vilja...som vi tvingats använda för att ge åt honom däruppe. Och ändå tror man att man gör det frivilligt och av kärlek. Ändå tror man att man gör rätt.

Och så idag.

Idag har jag inga svar på någonting. Jag tillhör ingen och kanske härskar det sadistiska utomjordingar någonstans bland molnen över oss? Inte så troligt, men skulle inte förvåna mig. Jag har drömmar som inte längre är i vägen för mitt liv, och jag förstår meningen med att leva ut. Jag kanske inte kommer att få leva för evigt på en frisk jord där barn och lejon kan leka med varandra...och det är okej med mig. Det viktigaste är att jag inte längre lever i en manipulerad sanning. En manipulerad sanning där teorier blir till fakta och logik snarare än att tänka att man kan ha fel fastän man är övertygad om att det här är rätt.

Många kanske tänker att jag får skylla mig själv som envisades vid 17-årsålder att det jag trodde på var rätt. Att jag tog ett steg jag aldrig kan ta tillbaka. Men jag kan ändå inte klandra mig själv helt och hållet. Jag kan inte klandra att man inte kunde lämna mig ensam hemma som barn från alla möten som då var tre gånger i veckan. Jag kan inte klandra mig själv att det är mänskligt att tro på sådant man lär sig som barn, i synnerhet om man matas med det i sin omgivning år efter år. Jag kan inte klandra mig själv att jag fick lära mig att inte säga emot det som ansågs vara en helig organisation och att jag därför borde förlita mig till allt som sades på podiet och skrevs i litteraturen. Jag kan helt enkelt inte klandra mig själv för att vara rädd för döden.


7 punkter som karaktäriserar en sekt (Enligt den berömde Roy Wallis)

1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.

Några punkter jag skulle vilja lägga till av egen erfarenhet:

1. Människorna omkring dig (särskilt aktiva) är sällan normalt friska. (Oavsett om det är pykisk svaghet eller fysisk svaghet.)
2. Du får enbart inhämta fakta som äkta fakta ur den litteraturen som ges i din organisation, allt annat är påverkat och har inflytande av den här världen, alltså inte Gud och därför inte tillförlitlig. (När det handlar om att exempelvis ifrågasätta det du tror på.)
3. Efter att ha lämnat allt får du en känsla av att du levde under en Stalins-liknande regim. (Censur, psykiskt folkmord, vet inte hur världen egentligen ser ut eller funkar, ifrågasättande bestraffas etc.)

Älskling, sommaren kommer aldrig tillbaka till oss igen


Vinet droppar från fingrarna och slukar tid. En sista dans som gudar på dansgolvet med våra sista skratt, studsandes från vägg till vägg som sedan skulle rivas ner. Om jag kunde skulle jag nog inte ändra på något i efterhand även om vad vi hade; vår barndom, vår tonår tillsammans med våra verklighetsflykter alltid kommer vara något jag kommer att sakna.

Jag har kvar din text, din handstil, ditt sätt. Men den hänger inte på väggen längre. Jag vet att den borde det och jag får alltid dåligt samvete när jag tänker på det.  

Jag kanske har raderat det sista vi någonsin kommer att ha och jag kommer nog alltid få bära med mig konsekvenserna av det. Då och då kommer jag alltid känna mig ensam och jag antar att det är priset man får betala av att ha valt att gå ner i ett annat dike. Det händer ibland att när jag är som allra längst ner, att jag plockar upp min filt med mat och ställer upp ljus för att i ett desperat tröstförsök med min gitarr spela bort ensamheten jag valde.

Ibland känner jag att kärlek inte är värd mitt liv. Att den inte är värd att dra ner hoppet jag en gång levde i. Att det kanske inte var värt att kritisera fram svar. Men så kommer jag ihåg att det är det som gör meningen med att leva för varje stund jag köper upp med min tid. Men hur det än är vinner döden över tiden och tiden tickar som en tickande bomb. Snart har det gått 22 år till. Och 22 år till och 22 år till och förhoppningsvis 22 år till. Snart är vi där. Både du och jag.
Och vi kommer inte ens att märka det. 

Jag är ensam och mitt hopp jag en gång hade finns inte längre inom räckhåll. Det händer att jag snuddar vid det ibland men varje gång blir jag alltid slagen på fingrarna.
Smutsiga fingrar.

Det händer rätt ofta att jag tänker tillbaka men även att jag tänker framåt. Ändå gör jag inget annat än att stå still.

Det går inte en natt jag inte somnar till drömmar om att vi ska ses igen. Återförenas.
Som förut.
Som vanligt.
För alltid.


Älskling, jag finns här.
Utan tro.
Utan hopp.

Och utan Dig







* "And some people thinkin’ that the end is close by
’Stead of learnin’ to live they are learnin’ to die
Let me die in my footsteps
Before I go down under the ground

Let me die in my footsteps"

---

* Titel: Broder Daniel- No time for us
* Bob Dylan- Let me die in my footsteps

Tillsammans hatar vi idioterna
Tillsammans får vi tusen rynkor i våra pannor av allt skratt vi smittar av oss på varandra
Tillsammans ser vi hur himlakroppen strör sin aska över oss


Vi är ju nästan oslagbara du och jag, och i min värld är du min hjälte.

Med dig i min närhet blir jag knäsvag
och utan dig har jag ingen ork

Men är det verkligen sant som de säger? Att man bara hör det man vill höra, och därefter känner efter av det man hört? Fast jag vet ändå att jag hörde rätt de första 183 dagarna.
Jag bara vet det.

Hur du, som den fördomsfientliga man du sa att du var, sa att vi borde ha ett gott och ett gästvänligt Norden, som en drömmare under jorden var jag när jag nickade i välbehag.

Nu ser du istället med förakt allt du har stått för. Du ser inte att vi alla blöder blod och du stampar sand på offers sår. Du, som själv inte bättre vet och jämt från ditt samvete flyr. Du, som alltid tycks finna en rättighet att lägga andra på bår. Du, som en förbrytare ifrån en håglös armékår.

I en allians.




Varje kväll slocknar tystnaden med gatornas ljus och ensam står jag kvar


I min värld var du min hjälte, och hand i hand brukade vi ligga ner med hjärtslag i samma takt som Hyperions rotation. Tillsammans hand i hand med grässtrån kittlandes bakom öronen brukade vi se fulla ladusvalor flyga med destination: upp.




Ner ligger jag än med jord spottandes ur min mun och hoppas på att tiden ska förändras, att den snart ska få vara förbi. Ja, jag erkänner...jag är fortfarande en drömmare under jorden.





Varje kväll slocknar tystnaden med gatornas ljus, och ensam står jag kvar

Du är en av dem.


En gång hatade du och jag idioterna
En gång rynkade du och jag våra pannor åt samma idioti
En gång brukade vi skratta åt samma skämt
Ja, en gång brukade vi skratta åt oss själva.

En gång... blev du en av dem

Så jag ser på när ull blir till termiter
när svanar blir till sten


och mötandes med ett par tomma ögon drunknar jag utan hopp om att du någonsin kan rädda mig igen

Ibland undrar jag vad jag egentligen vill åstadkomma. Ibland undrar jag vad tomhet egentligen är. Jag tror jag har glömt vad tomhet är, för det är det enda jag nuförtiden känner.

Som en orm glider jag ner i dödens brunn

Vi vill för mycket ibland. Ja, jag vill så mycket. Varför är det så mycket enklare att prata än att gör något åt saken när man vet att tomheten drar mer negativ energi än vad den motoriska rörelsen i hjärnan gör när den sätts igång både i hjärna och armar, leder och ben och som sedan faktiskt åstadkommer något lyckligt? Något positivt? En dröm blir verklighet?

Olycklig?

Nej. Absolut inte. Bara lite... likgiltig. Närapå håglös...
apatisk.

Allting ändrades igen när du försvann ur bilden för lite mer än tre månader sen. Min vän. Jag har din fina gåva upphängd på väggen. Din handstil, ditt sätt.

* "vår synd är envis, vår ånger är feg
vi bekänner inget gratis och är aldrig sena
att åter glatt slå in på vår smutsiga väg
i tron eländig gråt gör oss rena"

Jag vet att jag är bara inne i en period just nu. En mörk, tung period som mina ben knappt orkar bära mig igenom. Men det funkar... det funkar.
-Det gör det alltid.

Allting ligger i ens inställning. Att vända kinden åt allt skit som händer och försöka se positivt istället ger helt okej resultat. Bara man slipper den där jobbiga ångesten man jämt kände för fem år sen. Aldrig att jag sänker mig själv så djupt igen.
Aldrig.
Någonsin.

Det är inget fel med att känna sig ledsen ibland, men det är inget som får ta över. Inte ens när Hades kysste dina läppar blå för lite mer än två år sedan. Jag bestämmer över mig själv, inte mina tårar. Inte mitt martyriska jag. Bara mitt riktiga jag. Mitt riktiga jag... ja det är hon som bestämmer.

Det är lite svårt bara när ens riktiga jag hela tiden suddas ur efter varje nedgång. Svårt, men inte omöjligt. Det krävs lite tid bara. Inte för att tiden läker alla sår, men man lär sig hantera den. Det är så enkelt, inte alls så omöjligt egentligen. Ett långsamt fingerknäpp och du sitter på moln igen.

Varför vill man oftast inte förstå att lycka inte är ett mål, utan en resa?

Som en kompis till mig sa (ungefär): "Tänk mindre, lev mer" (Eller det var poängen i alla fall.) Det vill säga, sluta älta, sluta analysera, lev och låt tid och rum avslöja var du är.

Men min vän solidariteten är nuförtiden min enda riktiga vän. Trampar du, trampar jag. Fast ibland är jag så snäll och spottar bara lite grann.

Resten sköter sig själv

---

* Ur "Les Fleurs du mal" av Charles Baudelaire

Politiker... är som när man letar hus.

"Med fanastiskt läge ett stenkast från Albysjön ligger detta trevliga och välplanerade radhus i lugnt och trivsamt område... Barnvänligt boende nära till naturen..."


Utgångspris: 1 795 000

Det är morgon, och du är fortfarande kvar.
Bara några få timmar kvar tills gryningen blir till ett svart moln.
När allt cirkulerar omkring blundar man bort det automatiskt.

Jag vet inte riktigt hur mina vägar ska förbli raka utan dig. 
Jag ritar en cirkel där du står i början och i slutet. 
Jag vet bara inte var jag är just nu.. 

Kommer du ihåg sommaren? Du vet, vår sommar?
Hur du skickligt torkade bort tårarna
Hur solen blev vår fiende
Hur cykeln blev min andra bästa vän
Hur vi seglade bort och drunknade i våra egna drömmar

I slutändan handlar allt om inställningen.
Har du ingen inställning gör du inga fel.

Alla dessa broar jag stänkt med t-sprit. 
Alla dessa tändstickor jag slängde bort på andra sidan. 
Tändstickor jag hittade.. och använde.

Men jag tänkte att du skulle få veta i alla fall
att jag tar bort min inställning lite grann.
Jag tänkte att du skulle få veta i alla fall, bästa vännen min
att ditt mänskliga klisters inställning är borta.

Kom tillbaka


 
Haha du & jag sjunger ju alltid med i denna. Hemskt.

Det är inte direkt något du kan se, ta på eller höra, ändå lägger du dig själv i vad du ser som vindarnas händer. Och vi alla vet ju om att så länge du håller fienden nära om hjärtat väntas ett svek tusen gånger värre än ett svek av en vän. 



Azure Ray- Displaced


Ivy- i've got a feeling

Vi tar ett steg bakåt.
Vi andas ut och tar framtiden med en lätt spark. Med en reflektion utav ljusglimten strimmandes i irisen på dig vandrar vi på en äng som desperata fån och jagar efter fåglarnas frihet.

Vi kliver åt sidan och välkomnar sårbarheten med öppna armar.
Och vi vet inte hur vi ska driva dem ur hemmet, när det visar sig så fint att själva problemet är en själv. Kanske borde man redan nu lägga sig på en parkbänk någonstans i Falun.

Vi tar ett steg framåt och drömmer om det förflutna.
Och vi skattar oss lyckliga att vi äntligen slipper taxeringen på det som en gång har varit.

Vi cyklar.
Vi cyklar i motvind utmed Neverlands stigar. Vi väjer oss undan, med ett sår på pannan och två sår på knäna som i ett resultat att ha försökt rädda oss själva.

Vi hoppar
och vi hoppas även denna gången på att det kommer vara våra alla förbannade nummer som kommer läsas upp, så att vi kan få den där papperstunga belöningen vi väntat på så länge.

Vi drar i tråden och märker att överraskningar inte alltid slutar i ett kittlande skratt, för vi märker även att de små själarna aldrig riktigt kan slita sig ifrån att viska om ditt namn.

När vi har dragit i tråden för mycket finns det bara en utväg kvar.
Spring.
Spring för livet.

Men ibland förstår vi inte riktigt vad vi gör förrän ett sekel efteråt.
Kanske ett sekel efteråt, kommer du och jag att förstå.
Ja, kanske kommer jag att förstå, att det jag egentligen gjorde var att springa ifrån mitt liv.

Så vi stänger igen ett helt kapitel och vänder andra kinden till åt döden

Du och jag
ensamma står vi kvar
Du och jag, du och bara jag, min vän

ensamma står vi kvar

"Jag har sett solen gå upp, jag går och lägger mig"

Idag har jag inte hungern på min sida.
Inte heller har jag lusten eller viljan.
Min bästa vän och min räddning denna ovanliga dag är mitt täcke min kudde och ett gäng dödligt dystra musiker. Att få smaka på droppar av salt löser inga problem, så det skippar vi.

Skulle någon vilja vara så vänlig och avlägsna kulan i huvudet på mig?

Jag hatar att acceptera.
Acceptera är bara början till stolthetens fall.
Det är när man börjar acceptera som man börjar ömsa (läs ändras.)
Jag hatar förändringar. (Som inte vill komma överens med mig.)
En orm kan byta skinn upp till tio gånger per år.

...så det är det jag har blivit?
En ormliknande idiot?












Lust att desinfektera min sårade stolthet?

---

Titel och första vers: Parken- Låt mig få följa dig ner

*"Det har hunnit bli oktober, november, december
nu fryser gräset och går av..

och jag hatar allt som böjs och går av"

Jag vet inte riktigt när och hur vårt vänskapsband började... kanske var det på din brors student när jag var ca sju år gammal och du var tio. Eller så kanske det var ännu tidigare..

Även om vi inombords ibland i smyg har stört oss riktigt mycket på varandra så har det alltid gått över. Vi har nästan alltid förstått varann, du och jag. Du och jag och en roddbåt en svenskt varm sommardag. Även om vi inte riktigt kunde komma igenom vassen, så var det alltid vi.

För det var alltid vi hjärtat, det var alltid vi.

Så många gånger vi har suttit mellan fyra väggar och bara pratat om det som ligger och skräpar inom oss. Så många gånger vi har legat i sängen och deppat till kent över saker som aldrig riktigt kommer att rinna av. Så många gånger vi har dansat av oss i vardagsrummen för att kräva friheten vi aldrig riktigt fick. Så många gånger vi har ljugit tillsammans, så vi inte skulle bli skyldiga till våra mammors inre död. Så många gånger vi har hoppat ut och ändå aldrig blivit ertappade.

Förutom en gång..

En gång kommer jag ihåg speciellt. Du och jag hade äntligen precis fått gå på stan ensamma. Jag var hela nio fyllda och du var tolv. Jag vet inte varför vi alltid får infall tillsammans, men vi bestämde oss för att klampa in i djuraffären och köpa en mus. Du saknade din gamla mus så mycket så vi tänkte att vi kunde dela en genom att ha den gömd nånstans hos varann varannan vecka. Jag tror det var du som kom på idén att gömma den i tvättkorgen. Och nu när jag tänker efter så tror jag att jag gick på stan med dig i smyg faktiskt.

Hursomhelst, om det inte vore för det minimala kapitalet vi då hade, så hade planen gått igenom, för det var svårt att bromsa oss. Vi var båda två, två naturkatastrofer.

Och vi är ännu idag två naturkatastrofer.

Fast idag kanske vi inte köper möss i smyg...eller skolkar från skolan och byter identiteter..

Idag riskerar vi våra liv.
Idag är vi korkade och riskerar våra liv.

Och den mest korkade är jag.
För jag har riskerat så mycket nu att nu är jag inget annat än bara kött och blod kvar utan själ. 

Det var inte avsiktligt och jag var inte vid medvetandet riktigt, men det räckte gott och väl.
Och du förstår mig, och jag tror det är mest det som gör ont.

Jag kryper nu.
Jag kryper på mina bara ben.
Naken och blottad, med skammen skriven i pannan.
Trots det kan jag se hur du ändå troget väntar på mig.

För du är bland de få som egentligen velat mig väl.

Du är bland de få som inte övergivit mig, när jag behövde en vän som mest. Du är bland de få som förstått att man inte lämnar en vän i sticket, oavsett hur dålig hon än är i andras ögon. Aldrig att du heller dömde eller fördömde mig.


Och jag vill att vi ska kunna sitta mellan våra fyra väggar igen och bara kunna prata om det som ligger och skräpar inom oss. Jag vill att vi ska kunna lägga oss ner igen och deppa till kent över saker som aldrig riktigt kommer att rinna av. Jag vill kunna dansa av mig med dig i vardagsrummen igen för att kräva friheten vi aldrig riktigt kommer att få. Jag vill ljuga tillsammans med dig igen, men kanske om lite snällare saker den här gången.
Så många gånger vi har hoppat ut och ändå lyckats överleva.
Förutom idag..

*"Som en ljudlös svartvit hallucination
vi kisade mot kameran och log…"

Men vi ses hjärtat
vi ses på andra sidan 

För när koltrasten har gett ut sina sista vingslag och solen har lyckats att lysa upp den bengrå himmelen och då du börjar nysa av den pollenfyllda luften, så vet du
ja, då vet du att jag kommer att stå vid din port och vänta på att få dina armar omslagna om mig igen.

Vi ses hjärtat
vi ses på den rätta sidan

//L

---

*Kent- Celsius (lite omsamplad)
*Kent- Längesen vi sågs

A:
JAG VILL VA SINGEL
L:
..men du är singel
A:
ja vad bra..